I.
I vilket vatten är den vinge doppad
som dryper svårmod över jordens panna?
I vilket mörker har vårt träd gått vilse,
det där duvan sedan länge sover?
Fråga inte natten. Inte himlen heller.
Natten är en bro dess räck är döda frågor.
Himlen är ett valv av alla döda tårar.
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans.
Himlens sjukdom heter stjärnor.
Vad min egen heter vet jag icke.
Men det finns en värk i universum
som blott en icke älskad känner.
Det finns en grav för våra öppna båtar.
Det finns ett hav där fallna stjärnor sover
när deras värk för alltid slocknat.
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta.
Jag föll fel. Jag föll till jorden.
Jag är en del av jordens värk.

II.
Var är den sömn som likt en skattekista
bevarar smärtan, oron längtan rena?
Var finns den dröm som låter sömnen sova?
Var gömmes hoppet för det sjuka berget
som slickar sina marmorsår i solnedgången?
Finns det ett hopp om att min sten ska blöda?
Ett evigt hopp har den som evigt längtar.
Vågor heter havets största längtan.
Himlens största längtan heter moln.
Namnlös är min egen största längtan.
Men när havet sjunger och när himlen gråter
värker min sten som kunde stenar längta.
Som skäret värker av ett nattligt vattens plåga,
som björken värker under regnets piska.
Havet längtar upp till dig, Birgitta.
Därför fläckas klippan av dess vita blod.
Himlen längtar ner till dig, Birgitta.
Därför gråter den i afton så.
Min egen längtan är i sten och hav och himmel.

III.
Det finns ett fängelse som alla känner.
Det finns ett okänt fängelse på okänd ort.
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar.
Ett galler finns som självt av törst förgås.
Det finns ett fängelse för alla båtar.
Det kallas havet av de evigt fångna.
Det finns ett fängelse för alla hav.
Havets stränder håller havet fånget.
I stiljens häkte skakar stormen gallret
och stormens murar stänger stiltjen inne.
Himlens fängelse är våra ögons tröghet.
Kroppens är av andra kroppar timrat.
Av ljus är väggarna i nattens celler
och dagens fängelse är nattens frihet.
Det finns ett fängelse som alla känner.
En frihet finns som alla anar.
I mitt eget häkte är jag låset.
Jag är min egen frihets nyckel.
Vem vet vad frihet är, Birgitta,
om icke den som älskar gränslöst?

IV.
Något äger alla som måste älskas.
Alla vill bli älskade för det de inte äger.
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen.
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning.
För sin flykt kräer kalkonen kärlek
och albatrossen för sin gång på däcket.
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet.
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta.
Men darrande drar vi varandra ur varandras koger.
Darrande avskjuter vi varann från samma båge.
Endast brinnande murar lyser våra flyende pilar.
Vi flyger till landet där alla murar växer neråt.
Där seglar jag varsamt din vita båt
ut på sjön som inte finns.
Den är full av heta stenar.
Den har en storm som älskar starka segel.
Sjöfarande varnas: Se upp för vår drivande mina!
Sjöfarande varnas: Vårt bogvatten har ett bräm av eld!
Snart seglar vi under vattnet i vår brinnande båt.
Djupare stiger vi med brinnande segel
dit där vår sten för alltid ligger begraven.
Jublande krossar den vår bräckliga köl.
Brinnande slungar vi oss i förintelsens famn.
Elden svalkar oss med sina fågelvingar.
Endast en gång finner man, Birgitta,
den dyra sten man med en älskad äger.
Men inte ska Birgitta frysa
för den enda gångens skull.
Låt oss klä varann i brunna murars aska.
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan.

V.
Du är en öppen bok i mina händer.
Du är en dagbok vilken livet för.
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut.
Jag är en öppen bok i dina händer.
Jag är en följetong i livets veckotidning.
Allt vi äger är oktober månads nummer.
Vi måste läsa med dagen varar.
Vi får aldrig läsa oss till slut.
Det står en vit bro över oktobers skogar.
Blåsten byggde den med månens hjälp.
Den har ett fäste i septembers vemod.
Den har ett andra fäste i novembers mörker.
Vi får aldrig vandra den till slut.
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta,
dit där alla vita broar leder.
Den är det enda varom livet skriver.
Men inte ska Birgitta gråta
över ön som är inom oss.
Vi måste läsa med boken varar.
Vi måste vandra medan bron står kvar.

VI.
Snart sätter hösten sina stora yxor
till den stam varpå vår längtan växer.
Snart skingrar havet alla älskandes flottiljer.
Vi driver frysande mot nakna öar.
För den sin kärlek överlever
är havets öar till.
Där är en strand man skall beträda ensam.
Där är en frihet, för stor för alla.
Vår största frihet heter ensamheten.
Den största ensamheten kallas döden.
Där löper alla broarna tillsammans.
Där flyter alla öarna ihop.
Där finns en läsesal med livets tjocka böcker.
Där sover yxorna den sista sömnen.
Där finns den stjärna vilken ingen himmel stinger.
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet,
som aldrig längtat vågor.
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad,
av deras vemod vilka älskat ensamt.
Inte skall Birgitta gråta
för det klara havets skull.
Först i den största ensamheten
skall vi äntligen få mötas.

Daniel Östersjö har melodierat och rytmiserat Stig Dagermans dikt Birgitta svit och därmed byggt en bro mellan släktingarna dikt och musik. Som brobyggare har kompositören och musikern brottats med såväl samfärdselns problem som konstruktionsproblemet och miljöns problem, de problem diktaren Dagerman också brottades med - och såväl diktare som kompositör lyckas ge utsikt över okända vatten.

Stig Dagerman skrev dikten Birgitta svit hösten 1949, när han arbetade med romanen Bröllopsbesvär. Han skickade dikten i maskinutskrift till bokförläggaren Ragnar Svanström i början av oktober 1949 tillsammans med en ursäkt om att han har svårt att fullborda romanen. I ett post skriptum skriver Dagerman: - Ta dikten till Prisma om du vill.

Mycket riktigt trycks dikten i tidskriften Prisma nr 1 följande år. Dagerman blir även klar med romanen Bröllopsbesvär, som kommer ut i månadsskiftet november-december 1949. I artikeln "Bröllopsbesvär" och andra (Morgon-Tidningen 19.11.50) skriver Dagerman mer om arbetet med romanen och efter att ha berättat om ett minne från barndomen som haft betydelse för romanidén skriver han:

"Minnena blir /.../ inte fakta utan förevändningar, vattnet över vilket han bygger sin bro. Som brobyggare är det framförallt tre problem vilkas lösning fascinerar mig: Först samfärdselns problem. Jag hoppas kunna bryta min egen isolering genom en bro vars ena fäste finns hos mig själv. Den andra hos de människor, i vilkas närhet jag vill söka tröst. Sedan konstruktionsproblemet, spannets problem, det konstnärliga problemet. Jag vill se hur min talang mäktar, den som jag är dömd att ständigt tvivla på utom i några sällsynta ögonblick när jag högt över min egen förvirring tycker mig skymta en båge, djärvare än jag vågat hoppas. Slutligen miljöns problem. Jag vill ge en utsikt över ett vatten, som hittills varit okänt för de flesta men som jag tycker är värt att se uppifrån."

Mellan Birgitta svit och Bröllopsbesvär finns en förbindelse där stjärnor och gråt är betydelsebärande och en ny förbindelse uppenbaras musikaliskt och rytmiskt i Daniel Östersjös tolkning av Birgitta svit.

Musiken lyssnar vi på, men texterna kan vi läsa och några rader i Birgitta svit lyder:

Natten är en bro, dess räck är döda frågor.
Himlen är ett valv av alla döda tårar.
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans.
Himlens sjukdom heter stjärnor. /.../

Det finns ett hav där fallna stjärnor sover
när deras värk för alltid slocknat.
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta.
Jag föll fel. Jag föll till jorden.
Jag är en del av jordens värk

Och i Bröllopsbesvär, en annan stjärna som tröstar den som värk har och samtidigt är ett verk:

En gång ska det finnas en annan stjärna. Den ska vara stor och den ska alla se innan de stänger dörrn om kvällarna. Och den ska alla tala om innan de somnar. Den ska vara varm, inte kall som de som finns. Över alla som älskar ska den skina varmast, den ska gå att ta ner och hänga under den kärastes tak. Den ska inte göra ont. Den ska inte ha något namn, den ska lysa när man vill, den ska gå att ta i.

Så hon gråter inte längre nu. Den stjärnan har hon hängt under sin röda skärm, den lyser milt i rummet där hon gråtit. Den lyser mildast på moderns bild som hon hängt på väggen nyss. Den böjer hon knä under, den gör ont, det gör ingenting. Ave min Maria. Det finns en stjärna. Och det finns en sång. Det finns en gråt som blir till sång när man gråtit länge. Ibland vet hon ju allting, då blir hon så glad. Där kan hon tro att vad som än händer ska det en gång finnas en annan stjärna. (Ur Bröllopsbesvär (1949), s 108 i utgåvan från 1982, Stockholm, Norstedts).

Och i tonsättningen, artikulerandet, pauseringarna, variationerna, betoningarna - musikens och tonsättarens utforskande som leder till textens och musikens samfärdsel i och över såväl okända som kända vatten.

Bengt Söderhäll, 11.4.2015

Tillbaka till danielostersjo.se