TOMAS ANDERSSON WIJ om OM VI MÖTS:
Ett av mitt livs mest avgörande möten är mötet med Daniel Östersjö. 1982 hade jag bildat
bandet The Sunrise. Förtvivlat försökte jag få den här orkestern, bestående av tre tioåringar,
att låta. Vi repeterade i baptistkyrkan Ebeneser vid Mariatorget, mina föräldrars församling, där det fanns
instrument och musiker som kunde lära oss det mest elementära - som att man måste stämma instrumenten och spela i takt.
En söndag kom en kille till kyrkan, två år äldre än jag, i blond pottfrisyr och träskor, och spelade på pianot som om han inte hade gjort annat. Sjöng gjorde han också. Med tajming och självförtroende. Han spelade nåt av Stevie Wonder för mig. Jag spelade min låt ”Highway to Heaven” för honom. Den eftermiddagen ringde jag Sunrise pianist och gav honom sparken.
Daniel var son till en karismatisk, bibeltrogen pastor, i ett hem där 70-talet aldrig ville kallna. Familjen var stor och bohemisk och alla verkade de ha exceptionellt högt IQ. Barnen växte upp och blev läkare och klassiska musiker.
Första veckan av min och Daniels vänskap skrev vi 14 låtar. Vi klättrade på varandra i ett rasande tempo. Varje dag en ny låt som vi sjöng genom stora telefonlurar av grå bakelit. ”Du trodde att Jesus var borta, men han lever, ja han lever” sjöng Daniel i mitt högeröra. Hans låtar hade många verser och ackord. Tydligt definierade refränger och identifierbara hookar. Jag var så imponerad.
När det blev lördag åkte jag den långa tunnelbaneresan från Fruängen till Bergshamra. Vi gick raka vägen upp på Daniels rum och började skriva ihop. Så många låtar hade vi i pärmen att vi startade ett sidoprojekt till The Sunrise, den akustiska duon The Prophets.
Under tre år höll vi på så där. Daniels låtar blev allt mer raffinerade, med jazzackord och avancerade taktbyten. Mina blev enklare, popigare. När Daniel fyllde 15 gav han mig sin första diktsamling med handskrivna poem, stencilerade och ihophäftade. Han flyttade till egen lägenhet och hade flickvän. Efter gymnasiet pluggade han litteratur, filosofi och systemvetenskap. 19 år gammal gifte han sig för första gången. Jag sjöng på vigseln, men vi hade redan glidit ifrån varann. Och det skulle dröja innan våra vägar möttes igen.
***
Jag vet inte hur många år som gick, men när Daniel kontaktade mig var han skild och mådde dåligt för att hans exfru tagit sönerna till Värmland och inte gjorde något för att underlätta deras kontakt. Daniel hade precis som jag fortsatt att skriva låtar men försörjde sig som systemutvecklare på SJ. Jag hade släppt ett par skivor, turnerat en del och börjat kunna leva på musiken. Daniel frågade om jag ville höra hans nya sånger. Det ville jag förstås.
Det var så idén föddes att spela in en skiva. Jag ville att den skulle vara helt centrerad kring Daniels sång och gitarr. Kring texterna. För det här är musik med texten i centrum. Mer influerad av poeter som Ekelöf, Szymborska och Tranströmer än av låtskrivare. Daniel Östersjös berättelser bänder sig ut ur popspråkets radgaller. De kräver en större frihet, en mer komplex gestaltning av vad det är att vara människa.
Det är varmt och blodet sjunger
kinden värker, skägget kliar
Du tvättar upp din bh, det lilla barnet sover
med utsträckta armar, telefonen ringer
Vi cyklar genom staden, vi doppar oss i havet
Jag har sand i mina fickor, ingenting är verkligt
inte sångerna jag sjunger
inte drömmarna jag drömmer
o mamma - kom och lek med mig
- ur (”Mamma kom och lek med mig”)
Av den trosvisse, kaxige yngling som jag lärt känna i början av 80-talet fanns nästan inget kvar. Daniels nya sånger var tunga, uppgivna, mycket vackra. Saknaden efter barnen, förlusten av en gudstro, ett ännu oförlöst konstnärsskap - jag hör honom berätta om allt detta, mellan raderna, från en balkong i ett miljonprogramsområde utanför Stockholm. Döda ting kommer till liv i hans texter. Moderniteten krackelerar inifrån av leda och gudslängtan. Havets, trafikledernas och huskropparnas malande brus sjunger en sång för den som lyssnar noga. Livet är tragiskt, ändå värt allt.
Och utanför när stormen rister kall
får du se när stenbalkongen sakta kastar loss
och fläktsystemens sus
genom din och min kropp
sjunker mellan vita väggar
- ur (”På en klippö i Atlanten”)
Hans musikaliska tradition är visans. Men han är också inspirerad av de singer/songwriters som lyckats förena popmusiken med jazz, som Bruce Cockburn, Joni Mitchell och Tim Buckley.
Förarbetet med den här skivan inleddes 2003. Daniel brukade komma till min arbetslokal och sjunga sina låtar. Jag valde ut de jag tyckte var bäst och vi diskuterade ordval, tonarter, tempon. Sen i studion satt jag mitt emot honom. Jag var hans publik, han sjöng för mig, som han en gång sjöng för mig i telefon.
Men strax efter inspelningen var Daniel med om en trafikolycka. Rehabiliteringen var lång och huvudvärken ville aldrig släppa. Vårt skivprojekt lades i malpåse och blev liggande där i mer än 10 år.
Vintern 2016 möts vi igen, för att spela in nya låten Påminn mig och långdikten Alltid någon annan, och för att mixa och mastra skivan. Daniel är gift för tredje gången. Barnen är stora. Han och hans fru har rustat upp ett nedlagt gammalt frikyrkokapell i Uppland.
Mycket av den oro och förtvivlan som finns i de här sångerna är borta. Tiden kanske inte läkte alla sår, men det blev lättare att leva med dem. Jag lyssnar på låten ”De blå husen”:
Jag ska gå runt med mikrofoner
fånga upp det som ska bli sagt
förstå det som inte får bli till
gripa tag i det här ljuset
Jag tror han lyckades.
Tomas Andersson Wij
Gröndal i februari 2017.
2017-03-12 Releasekonsert Allhelgonakyrkan, Stockholm.
2017-05-11, Omnikvariatet, Uppsala
2017-05-20, Svenska kyrkan, Gränby centrum, plan III
2017-05-30, Göteborgs litteraturhus och på Radio P4 Göteborg, 185 minuter in i programmet
2017-07-09, Stockholms visfestival, Kungsträdgården, Sthlm
2017-07-15, Kulturgården, Luleå, med Erik Wikström
2017-07-27--29 juli, Steninge visfest, Halland
2017-08-20, Equmeniakyrkan, Karlholm
2017-09-09, Visfäst på Lugnet, Tierp
2017-11-09, Stadsbiblioteket, Solna C
2017-11-16, Hökis visrum, Hökarängen, Sthlm